German Neoclassical Painter, 1728-1779 Painter and writer, brother of Theresia Concordia Mengs. His early career was at the Dresden court; thereafter he worked principally in Rome and Madrid, notably on the frescoes at the Villa Albani and the Palacio Real respectively. As an early exponent of Neo-classicism he produced some impressive classical and religious scenes, though he was most accomplished as a portrait painter. Under the influence of Johann Joachim Winckelmann he also wrote some theoretical works, of which the most important is the Gedanken ber die Schenheit und ber den Geschmack in der Malerey (1762). Although acclaimed during his lifetime   Related Paintings of MENGS, Anton Raphael :. | Portrait of Johann Joachim Winckelman | Maria Luisa of Parma sg | Ferdinand IV, King of Naples | Self-Portrait w7785 | Portrat eines Architekten |
Related Artists:
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.
SOMER, Paulus van
Flemish Baroque Era Painter, ca.1576-1621
George Scharf
1820-1895 British art critic, was born in London, the son of George Scharf, a Bavarian miniature painter who settled in England in 1816 and died in 1860. He studied in the schools of the Royal Academy. In 1840 he accompanied Sir Charles Fellows to Asia Minor, and in 1843 acted as draughtsman to a government expedition to the same country. After his return he devoted himself with great industry and success to the illustration of books relating to art and antiquity, of which the best known are Macaulay's Lays of Ancient Rome (1847); Milman's Horace, (1849); Kugler's Handbook of Italian Painting (1851); and Dr Smith's classical dictionaries. He also engaged largely in lecturing and teaching, and took part in the formation of the Greek, Roman and Pompeian courts at the Crystal Palace. He acted as art secretary to the great Manchester Art Treasures Exhibition of 1857, and in that year was appointed secretary and director to the newly founded National Portrait Gallery. The remainder of his life was given to the care of that institution. Scharf acquired an unrivalled knowledge of all matters relating to historic portraiture, and was the author of many learned essays on the subject. In 1885